galldinhallin

Tänkte skriva lite om det, känns som om hela min värld kretsat kring amning senaste tiden..

Under graviditeten så var min tanke att självklart ska ja amma, så länge det bara går var min tanke. Dock så kände ja på mig att det skulle krångla redan tidigt men man fick ju höra att alla kan amma och mjölk finns det alltid så barnet klarar sig så ja då lär det ju vara så men man kan behöva lägga ner tid och amma ofta så de kommer igång.

Mina bröst blev inte nå spec större under graviditeten, dom gjorde inte ont eller spände och ja läckte inge mjölk så det fick mig att bli ännu mer fundersam hur det ska gå men ja tänkte inte så mkt det utan förberedde mig så gott det går inför amningen.

Efter Eddie var född la jag honom till bröstet rätt snabbt och så ofta han ville, han var ju lite slö pga gulsot men varje vaken stund var han där, efter två dagar hade han gått ner för mkt i vikt och vi fick börja ge tillägg med kopp på bb och han åt rejält. Jag fick mkt hjälp för att få igång amningen och ammade innan varje matning med kopp men det hände liksom inge mer, ja fick ju ut lite men det "rann" aldrig till och så fortsatte det. När vi kom hem börja vi minska på ersättning och han ammade varje till varannan timme i några dagar sen när vi vägde han hade han gått ner yttligare så då fick vi öka igen och börja ge med flaska men ja fortsatte amma hela tiden i hopp om att det skulle komma igång men det hade det fortfarande inte gjort efter 3veckor så hoppet hade ju sinat. I fredags när Eddie blev dålig så vägrade han bröstet, på en gång när ja la till honom gallskrek han och det var stört omöjligt på hela dan och dagen efter så nu har jag gett upp amningen efter 4 veckors kämpande och pumpande.

I början på bb kände jag mig jätte värdelös för att jag inte kunde ge min son mat, grinade i flera dagar tills det börja sjunka in. Väl hemma hade ja fortf hopp om helamning men det försvann när han minskat i vikt, så det får bli delamning och inte nog med det frågade alla om hur amningen funkar, och det kändes inge roligt att berätta om och om igen att det inte funkar riktigt. Men det sjönk sakta men säkert in och nu när jag inte ammar alls känns det också jobbigt, nog för att jag kan börja igen nu men då blir ja orolig att han ska få ont i magen av det. Jag ville ju så gärna amma och försökte verkligen med allt för att få igång det men man lär väl acceptera att det inte funkar för alla och jag försöker göra matstunderna med flaska minst lika mysigt:) och ja lär erkänna att flaskmatning har sina fördelar det också, blandannat slipper jag kliva upp varje natt ;)

Hur som haver funkar det riktigt bra nu men ja kan endå inte släppa tanken på att jag vill helamma och verkligen önskar att det funkat.